1752

Kongl. Maj:ts nådiga Förklaring, öfwer de för detta utfärdade Kongl. Förordningar, angående Kärrs och Mossars, samt annan oländig Marks uptagande.

Kongl. Maj:t har i nåder för godt funnit, at i följande måtto förklara de derom utfärdade Kongl. Förordningar:

1. Böra Kärr, Mossar och annan oländig Mark ej i smärre tegskiften klyfwas, utan har hwar och en granne at undfå hela sit stycke på et och samma ställe, efter det sätt, som Skattläggningen utwisar, så att widden ersätter godheten, med mera.

2. Sedan efter giord utlysning, hwilken Landshöfdingarne, enligt Kongl. Förordningen af den 5 Octobr. 1741 årligen, så länge ouptagne Kärr i Soknarne finnas, böra ske låta, eller derom böra Härads= och Sockneboerne wid Tinget, delhafwande i Sokne=, Crono= eller Härads=Allmänningar försummat at dela och uparbeta de Kärr och Mossar, som uppå slika Allmänningar belägne äro, så skal den då wara närmast til sådane wårdslösade ställens upodlande och ewärdeliga besittning, som först af Häradsboerne sig dertil anmäler; Til hwilken ända ock honom i Lands=Cancelliet deröfwer witnesbörd lemnas bör uppå et lika lydande exemplar af dess ansöknings=skrift; Dock at han blifwer en sådan förmon förlustig, om han ej förenämde wilkor, inom wiss förelagd tid, fullgiör; Äfwen som den bör ingen förmons=rätt til Kärret eller marken tilräknas, som, utan sådant ordenteligit anmälande, redan förut kunnat giöra någon större eller mindre intaga på Allmänningens Kärr.

3. Aldenstund Kärr och Mossar flerestädes skola komma at ligga ouptagne derigenom, at, när sådane icke äro större, än at en allenast med dess uptagande är hulpen, förmena delägarne i Allmänningen sig til en sådan plats upodlande wara lika berättigade, och wil således den ene ej eftergifwa sin rätt åt en annan; Fördenskul wele Wi, til förekommande häraf, hafwa förordnat, at den af Sokne= eller Häradsboerne, som, efter skedd Kundgiörelse, sig först anmäler, bör, utan afsigt på andras klander, lämnas tilstånd til enskilt uptagande och nyttiande af sådan oländig mark, hwilket bör ske med Kärr och Mossar af den storlek, at 2, 3 a 4, men icke flere, med deras uptagande äro belåtne; Dock bör härwid noga i akttagas, at ingen sådan mark uplåtes til enskilte personer, som för Härads= eller Sokneboerne til nödigt bete för deras Creatur oumgängelig är.

4. Den besittningstid, som Kongl. Förordningen af år 1747 utsätter för dem, som uppå Prästegårdar och Boställen upodla oländig mark, finne Wi wara otilräckelig, så wida hälften af denna tid torde ofta utgå, innan blotta Räntan af det anwände Capitalet kan winnas, hwarföre ock så upodlingar af sådan jord finnas wara skedde. Wi pröfwe fördenskul billigt, at uptagaren, samt dess Barn och Arfwingar, må hugnas efter omständigheterne med 40 til 50 års besittningstid eller rättighet at giöra afhandling derom, i fall Successoren innan förenämde tid skulle dess besittningsrätt wilja sig förwärfwa, och komma äfwen de at wara berättigade, til denna författnings åtniutande, i anseede til tiden, hwilka sedan sidsta Riksdag, i förmågo af de härom utkomne Kongl. Förordningar, på Boställen och Prästegårdar giordt upodling; Förmodande Wi i Nåder, at Innehafwarne af en så stor och widsträckt egendom i Riket, hwilka förut ej funnit sin räkning wid at upodla derå befintelig oländig mark, lära således blifwa mera hugade at anwända deruppå tid, arbete och kostnad.