Karaktäristiken av agapekärleken som spontan - omotiverad/ värdeindifferent - skapande - gemenskapsstiftande passar bra in på samariten i "Den barmhärtige samariten", Lukas 10. Hur ser det ut om vi i stället prövar med eroskärleken, så som Anders Nygren analyserar den (se blogg 24.8.), nämligen:
1) Eros är begärande kärlek.
2) Eros är människans väg till det gudomliga.
3) Eros är egocentrisk kärlek.
Första intrycket är väl att ingenting passar in. Samariten har ingenting att "vinna" här, tvärtom, och ingenting i berättelsen rätt och slätt tyder på något större sammanhang, det gudomliga. Men i religionens underbara värld är det väl så, att det inte finns något som inte skulle kunna ges den ena eller andra underliggande meningen. Eller i Nygrens termer: två motsatta motiv (eros, agape) kan konkurrera och blandas med varandra och bilda så bilda nya motiv.
Den enklaste förståelsen av berättelsen är att samariten visar spontan kärlek, medlidande, med den slagna. Det är helt enkelt den andras nöd som är i fokus. Men hur blir det om vi börjar se samariten genom orden i sången:
Tröstar du den sjuke
vid hans smärtas bår
läkes dina egna
hemlighållna sår.
(Psalmboken 489: 3)
Då har också mina egna "hemlighållna sår" kommit i fokus. Är det fortfarande en "omotiverad" kärlek? Gör det någon skillnad?
Inlagd på www.kyrkpressen.fi, www.bloggen.fi 4.9.07