Paulus och Jesus

Efter ett avbrott sedan 7.11., arbete m.m. stör ibland teologin, kan vi nu fortsätta att följa Anders Nygren på jakt efter det kristna grundmotivet i (de tre första) evangelierna, hos Paulus och vidare i de johanneiska skrifterna.

Den kristna kärlekstanken kommer till uttryck på många olika sätt i evangelierna, i uttryck som "er Fader i himmelen som låter sin sol gå upp över onda och goda", och i många liknelser, till exempel om den förlorade sonen (blogg 20.9. osv.). Frågan ställs nu till Paulus i Nya testamentet, och Nygren frågar först om det finns något av kärlekstanken i Paulus egen livhistoria, före det han skriver.

Paulus livshistoria kan vi följa från och med Apg 8, och i flera av hans brev, 1 Kor 15, Gal 1 och Fil 3: "Ja, om någon menar att han kan förlita sig på yttre ting, så kan jag det ännu mer, 5 jag som blev omskuren på åttonde dagen och som är av Israels folk och Benjamins stam, en hebré född av hebreer, jag som i fråga om lagen var en farisé, 6 i fråga om iver en förföljare av församlingen, i fråga om rättfärdighet, den som vinns genom lagen, en oklanderlig man. 7 Men allt det som var en vinst för mig räknar jag nu som förlust för Kristi skull." (Fil 3: 4-7)

Nygren noterar att förtjänsterna i Paulus gamla liv som farisé, omskärelse-israelit-hebré-farisé -förföljare-rättfärdig, innefattar hans största synd: förföljelsen av kyrkan. Hans lagrättfärdighet eller egenrättfärdighet räddade honom inte från att bli fiende till Kristus och hans folk. Därför ställdes allt på huvudet en gång i Paulus liv: det som då var vinst är nu förlust. Och mitt i sin fiendskap till Kristus möter Kristus honom i kärlek och ger honom apostlaämbete - inte sedan han först omvänt sig från fariseism till ödmjukhet! Paulus har alltså i sitt eget liv upplevt Guds omotiverade, spontana, nyskapanade kärlek.

Det är en god utgångspunkt för det Paulus senare kommer att lära om korsets kärlek.

Nygren s. 81.

kp 26.12.07

bloggen 26.12.- ingen formatering!